Jag undrar om all slags reklam "funkar", oavsett hur fördummande eller förolämpande innehållet/budskapet är. Spelar det nån roll om skådespelarna, som vi ska identifiera oss med, framstår som obehagliga, billiga eller påflugna? Krävs det inte att vi tycker att de är sympatiska för att vi ska köpa produkten?
Jag retar mej på en massa reklam. Just nu hatar jag svengelskan i "Lätta och go". "Ska vi gå ditåt?" "Nej vi går ditåt" = hoppa nedför ett vattenfall. Låter som direktöversatta repliker. Skådisen tjoar "ett, två treeeeaaaaaa". Urk. Jag vill döda när jag ser reklamen. Likväl fortsätter jag köpa Lätta för att jag redan är fast i Lättaträsket, men jag hade aldrig provat en för mej okänd produkt om jag tyckte så illa om reklamen.
Jag hatar också Sensodynereklamen. Stackars tandläkare som regisseras så illa! "Visa ilningarna genom att vifta lite omotiverat med en penna kring tandköttet!" Och skakig kamera så det ska se ut som fotografen är hög på lustgas. Nej, jag kräks.
Jag tror inte det finns utrymme för andra format än humor, för svenskar kan inte gestalta något genuint och uppriktigt så vi blir övertygade. Det strålande undantaget är den söta ko-kramerskan. (Men är det Arla eller Bregott? Couldn't care less.)
Fast det är väl ett kardinalfel om reklamen går hem och man inte har nån aning om varumärket?
Jag frågar, jag vet inget om reklam och begriper inte hur branschen överlever. Förmodligen är andra inte lika stinsliga som jag. :)